Morfar ♥

Begravningen gick bra, bättre än jag förväntade mig eller hur man ska säga. Jag var lite "nervös" då det var första begravningen jag varit på, man visste liksom inte vad man hade att förvänta sig, hur man skulle reagera eller ens riktigt hur det går till. Därav mitt "klädproblem" över skärpet jag skrev om i de förra inlägget skulle jag tro, något som jag hakade upp mig på, fick mig att tänka på något annat för att man hoppades och ville att ALLT skulle vara "perfekt" för att hedra och visa respekt på nåt sätt.
(När väl dagen kom och jag hade kläderna på mig visade det sig att något skärp inte "behövdes" överhuvudtaget ens)

Det var en enkel men fin begravning med inte alls för många. Kistan var helt i furu, utan en enda spik eller skruv så den var helt ren.

Självklart var det en jobbig och tung dag men jag måste få säga att det kändes bra/skönt att få gråta ut också, fast jag hatar att gråta inför folk (och då jag även varit idiotisk å hade sminkat mig dessutom, haha). Men jag tyckte att det kändes så konstigt tidigare efter att han hade gått bort och jag inte grät något. Jag kände mig självklart väldigt ledsen å jag VILLE gråta men de kom liksom inget, å de tyckte jag kändes väldigt konstigt och olustigt som sagt. Så när det kom på begravningen kändes det lite som en befrielse, det kanske låter konstigt, men det kändes bra helt enkelt.

Det känns ändå overkligt att du är borta.. Älskade morfar ♥

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

RSS 2.0